Kollade Sting och grabbarna i Globen.

Inte dåligt, men heller inte särskilt bra. Det hände liksom inget. Vart tog energin vägen?

Min, alltså.

Kånka kånka, bära bära.

Gråta gråta, åka åka.

Städa städa, snora snora.

Det är tomt i garderoben, i badrumsskåpet och i hjärtat.

Vem kunde tro att den där guldlockiga klängande envisa lilla apungen så snart skulle stå där och tejpa flyttkartonger? Så ivrig att komma iväg, så nära till gråten.

Min bebis flyttar hemifrån, och det gör ont i hela kroppen!

Säg att allt blir bra, nån?

Skapade facebook-konto.

Man får inte vara född före 1910! Skandal!

En annan konstig sak är de val man har när det gäller vad man letar efter.

Jag lever mitt liv i flertakt.

I tretakt.

I otakt.

Taktiskt.

Och ibland taktlöst.

Teckning av Göte Göransson, "Gustav Vasa och hans folk".

I den förort till Stockholm där jag bor, håller de flesta gående till vänster! Jag har länge undrat varför, vi har haft högertrafik sedan 1967, och när det gäller biltrafiken verkar folk ha fattat. Varför då inte gående?

När jag härom dagen muttrade nåt om folk som inte fattar hur man ska gå, fick jag höra en intressant teori från pojkvännen.

Han menade att den vänstertrafik vi en gång hade byggde på att folk i allmänhet är högerhänta, och alltså ville ha högerhanden närmast, för att kunna försvara sig mot ondsinta mötande (min egen reflektion är att man kanske ville kunna ta i hand också??).

Hur som helst, fortsättningen av resonemanget var att eftersom folk i min förort känner sig otrygga väljer de att hålla till vänster för att kunna vara beredda på att försvara sig!

Teorin måste testas, jag har inte för avsikt att resa runt i hela landet och kolla, så eventuella läsare får mer än gärna berätta hur det ser ut just där DU bor! Håller folk till höger eller vänster vid möten? Eller är det ingen som bryr sig? Går man lite hur som helst? Krockar man hela tiden? Är det den som ser störst och starkast ut som slipper flytta sig? Eller är det äldst som bestämmer?

Äldsta dottern frågade vid matlagningen:

"Vilken musik lyssnade du på den deppigaste perioden av ditt liv, dvs på högstadiet (en period som i hennes eget fall inföll de första åren på 2000-talet)?

Jag:

"Jaa... jag minns inte riktigt, men bland annat en del töntiga skivor som min farsa hade, till exempel Mary Hopkin!"

Dottern går och youtubar matlagningsmusik, och efter ett tag hör jag Julie Andrews klämkäcka "a spoonful of sugar helps the medicine go down!" och jag tittar lite undrande på min avkomma, och funderar över hennes märkliga musikval. Hon läser mina tankar och utbrister:

"Men det är ju din deppmusik, Mary Poppins!"

Vi snorskrattar och spottar mat ett tag innan hon går och sätter på den rätta musiken, Mary Hopkin's "Those were the days".

Minisemester i "Grekland"... eller så var det nånstans utanför Stockholm. Man kan inte så noga veta!

Bildbevis i form av fetaost, grekliknande kock och mängder av andra ortstypiska bilder.

Med anledning av värdinnans skämmiga foppatofflor har igenkänning omöjliggjorts.