Nä, inte lådröjning utan helt färskt, men det kändes bra att kalla det så eftersom det finns en Lådröjning del 1. Man får fuska, man kommer inte i fängelse för det.

Du är jag

vi är samma

Din sorg gräver sig in i min ryggrad och rusar genom mitt blod

Tystnaden gör mig passiv

Glädjen får mig att hoppas

Jag är mer än bara jag

jag är vi

vi är samma

Vissa böcker vill man att alla ska läsa.

Den här till exempel:

"Allt är bara bra, tack", av Moa Herngren.

Om man ligger i soffan med laptopen i knät och jobbar, försöker lägga en soffkudde under benen för att ligga mer bekvämt och därför tappar laptopen i ansiktet(!) och får en fläskläpp, är det att betrakta som arbetsskada?

Eller bara jävligt klumpigt?

Enligt en kollega påstås det inom buddhismen att var och en alltid har 53 problem. Alltid. Löses ett så får man ett nytt.

Jag vet inte varför det skulle vara just 53, jag har letat efter info men hittar ingen.

Om det stämmer, så känns det ju lite dumt att lösa sina problem, för ifall man då omedelbart får nya, kan ju dessa vara ännu värre än dem man hade innan.

"Det här är min bok. Jag skriver vad jag vill i min bok. Jag vill inte såra någon, göra illa någon, eller förstöra något för någon. Jag vill bara skriva min bok. Någon sade nyligen till mig att ingenting som skrivs, sägs eller tänks, är nytt. Allt är redan skrivet, sagt, eller tänkt av någon annan. Det stämmer nog. Jag tror inte en sekund att det jag tänker skriva om är unikt. Jag kan inte heller påstå att jag bryr mig. Det här är min bok, och jag skriver vad jag vill."

Så där pretentiöst och obstinat börjar min bok, som jag kanske ska skriva. Jag påbörjade projektet för två år sedan, och tyvärr tycks jag ha lagt ner det ungefär samtidigt. Eller? 5153 tecken lyckades jag prestera.

När jag läser texten nu inser jag att det är dumt att slänga in tidsangivelser som tex "Igår hade jag ett samtal med en medarbetare..."

 Vadå "igår" liksom. Allt som var skrivet i nutid har redan blivit dåtid, så antingen får jag skriva om hela rasket (på ett lite smartare sätt), eller så får jag strunta i att göra nåt med det. Eller se det som terapi, för det var det. Eller göra nåt helt nytt.

Det är konstigt det här med färger. Jag känner så starkt för vissa färger ibland, blir nästan besatt.

Just nu tex, undrar jag varför det överhuvudtaget tillverkas kläder och accessoarer i andra färger än svart, grått, vitt och silver. Ingenting är ju snyggare än de kombinationerna!

Märkligt nog kände jag likadant för gammelrosa för ett tag sen, något jag nu förstås ler överseende (och lite bekymrat) åt.

Varför är det så här?

Borde jag bry mig, eller bara flyta med? Som tur är slänger jag inte ut hela (den för stunden felaktiga) garderoben varje gång vansinnet bryter ut, bara ibland...

Förra året tex bestämde jag mig för att alla kläder som hade det minsta brunt i sig aldrig mer skulle få äran att svepas runt min petiga lekamen, så de åkte till Stadsmissionen.

Ja, det har hänt att jag ångrat mig.

Ny laptop införskaffad, min första helt nya dator faktiskt! Alla tidigare har varit andras avlagda. Tacksamt förstås, men det är nåt visst med helt nytt! Trådlöst surfar jag också, och installationen gjorde jag själv :)

Nu tankar jag hem Open Office, sen jävlar ska det skrivas!

Tänk om det i framtiden (säg om 10 år) går att resa i tiden. Ifall ditt 2018-jag tänker att "Om jag bara inte hade sagt eller gjort ditten den 12 augusti 2008 så hade mitt liv tagit en helt annan vändning. Jag åker tillbaka 10 år i tiden och säger/gör datten istället!".

I och med tidsresan raderas så gott som alla minnen, så att den resande inte har de framtida minnena 10 år framåt med sig, för då skulle det ju bli jätteknasigt. Kvar finns bara en vag känsla av att något är "konstigt", och den där vaga känslan ska alltså vara tillräcklig för att man ska göra något annorlunda, och därmed förändra framtiden i en mer attraktiv riktning. Är ni med?

Tänk om detta pågår precis just nu? Tänk om det är så att varje gång du får den där känslan av att "det här borde jag nog tänka lite extra på" eller "ska jag verkligen göra så där?", så är det ditt framtidsjag som är där och härjar, för ditt eget bästa?

Om det är så, blir ju varje sak man säger eller inte säger, och varje sak man gör eller inte gör oerhört viktig!

Stressande!

Eller?