När jag kom ut från coachen idag hade någon tagit min kappa. Det hängde en nästan likadan på en galge (en strl för liten). Jag tog den istället. Det kan innebära att ifall jag tog fel kappa (dvs någon oskyldigs) så kanske hon i sin tur tar någon annans. Och sen är dominobrickorna i full rusning. Kanske just DU drabbas snart?

Eller så hade det redan börjat, jag kanske var person nr 23.

P.S Ja, jag kollade med alla kvarvarande personer ifall den jag ämnade ta tillhörde någon av dem. Det gjorde den inte. Så koppla av.

P.P.S Ja, det var jobbigt att ha en strl för liten kappa på sig. Det var ännu jobbigare att det inte var min. Jag vill ha min! Den har prickigt foder! Den är inkörd! Den luktar gott! Ge miiiiiiig!!!!!!!

En vän hintade i mejl att hon hade något att berätta... och det skrev hon efter att hon redogjort för en annan sak hon tycker är jobbigt just nu.

Min fantasi gick igång i vanlig ordning , och jag hade börjat tro att det var något riktigt hemskt som hade hänt, eller som skulle hända. Vi träffades för lunch, och jag hade förberett mig för att vara den goda coachen/medmänniskan. Allvarsamma men medkännande minen på plats.

Så. Kom det. Det hon ville berätta.

Hon har blivit kontaktad av två olika headhuntingföretag, två bra jobb som passar henne bra.

Jaha.

Jag lyssnade och ställde frågor, och försökte ställa om från behövd kurator till glad kompis. Inte så framgångsrikt.

Lommade därifrån och undrade vad fan jag håller på med. 

Gymet igår: ganska vanliga (om än något unga) människor står och rycker och sliter i maskinerna. Smala, tjocka, korta, långa, you name it. Klädseln varierar, shorts och fladdrig t-shirt dominerar.

Jag sitter i en roddmaskin och stånkar. Så plötsligt, kommer han. Killen som alltid var kortast i klassen, kanske lite tanig till och med. Nu har han blivit ungefär 40. Han är fortfarande kortast. Nångång för kanske 15 år sen bestämde han sig för att bli stor. Han kunde inte växa på längden, och han föraktar tjocka, så det fick bli med hjälp av muskler. På överkroppen. BARA på överkroppen. Han bär en svart do-rag i LÄDER. Han har glansigt svart linne, och glansiga för små shorts. Han stannar till framför en spegel. Där ställer han sig och POSERAR. Han spänner bröstmusklerna, han tänker "Hulken". Han vänder sig och kollar ryggen. Han är nöjd, och går vidare. Jag tappar fart eftersom all min energi går åt till att inte skratta högt. Jag tänker på Ben Stiller i Dodgeball, och det gör alla andra också.

Livet är inte lätt.

Den här vyn kanske jag ska måla. Jag menar, herregud?!  Hur vackert kan det vara egentligen? Och det är en sån där bild man tar i förbifarten liksom. 

Vad finns mer att berätta? Allt var bra, förutom små detaljer, men skit detsamma. Märkligt trött nu, jag skulle behöva resa bort och vila upp mig ;)

Paris i helgen, en första reflektion:

I jämförelse känns Stockholm tyst och ängsligt. Tunnelbanan i Paris är skramlig och bullrig, dörrarna öppnas genom att man lyfter ett handtag uppåt, för hand (!). Det är omöjligt att föra en dialog.

Stockholmstunnelbanan swischar fram i princip ljudlöst, minsta harkling hörs.

Ängsligheten då? Den handlar om hur man går.

I Paris: folk vet vart de är på väg, relativt få jag håller höger, oj, det gör han också, okej jag håller vänster, oj, nu gjorde han också det, bäst jag fortsätter att hålla vänster eftersom han säkert byter, nähä, det gjorde han inte, då gör väl jag det då, men gud, nu gjorde han också det!-incidenter.

I Stockholm: ovanstående händer hela tiden.

Mer sen!

Fredrík Lindström på Cirkus ikväll, och jag var inte beredd!

Visst brukar jag småfnissa åt hans underfundigheter, men asflabba?? Jag blev helt chockad åt mig själv, men sen sket jag i det och släppte loss. Höjdpunkten var när jag slog huvet i stolen framför när jag kastade mig fram i en skrattparoxysm :)

Jaha, jag kanske skulle skriva nåt om Fredrik istället för om mig själv? Äh, det går ändå inte att förmedla, måste ses!

De spelade in för SVT, så med lite (o)tur får du snart se en snorgråtande rödmosig typ, som sitter bredvid en reslig, stilig samlad man på en teve nära dig.

Dagens övning, ett klassiskt stileben. Svårare än det ser ut, pröva själv vettja, om du inte tror mig!