Tänk om det i framtiden (säg om 10 år) går att resa i tiden. Ifall ditt 2018-jag tänker att "Om jag bara inte hade sagt eller gjort ditten den 12 augusti 2008 så hade mitt liv tagit en helt annan vändning. Jag åker tillbaka 10 år i tiden och säger/gör datten istället!".

I och med tidsresan raderas så gott som alla minnen, så att den resande inte har de framtida minnena 10 år framåt med sig, för då skulle det ju bli jätteknasigt. Kvar finns bara en vag känsla av att något är "konstigt", och den där vaga känslan ska alltså vara tillräcklig för att man ska göra något annorlunda, och därmed förändra framtiden i en mer attraktiv riktning. Är ni med?

Tänk om detta pågår precis just nu? Tänk om det är så att varje gång du får den där känslan av att "det här borde jag nog tänka lite extra på" eller "ska jag verkligen göra så där?", så är det ditt framtidsjag som är där och härjar, för ditt eget bästa?

Om det är så, blir ju varje sak man säger eller inte säger, och varje sak man gör eller inte gör oerhört viktig!

Stressande!

Eller?

Så här ungefär blir mitt synfält när jag får migrän. Det blir ljusare och ljusare och krymper vänsterifrån liksom, och efter nån kvart eller så kommer zig zag-linjen, som altid ligger åt samma håll, och inte försvinner när man blundar. Sen mår jag lite illa, och sen kommer huvudvärken. Ba' så ni vet liksom :)

Själens frid - så svår att nå

Var dag en strid - vart ska man gå?

En stilla yta, som inget röjer

vill bara ryta, men tanken dröjer

Känns ju inte helt konstigt att det kliar i näsan om man så säger.

Jaha, det tycks finnas en gud trots allt, dessutom av den straffande sorten.

Scenario:

Kvinna, drygt 40, tycker att våren och försommaren är de absolut mest fantastiska årstiderna, vilket hon säger högt hela tiden. Det är då hon får energi och lust att leva igen.

Den straffande guden: "Jaha, vad ser vi här då? En som har hittat något bra, en positiv grej att se fram emot den mörka delen av året! Måste vi ordna, så kan vi inte ha det."

Kablammm..... kvinna drygt 40 drabbas av pollentrollen för första gången.

Var det verkligen nödvändigt?? Hur tänkte han där???

Om man känner sig obeskrivligt deprimerad och därför beger sig till stan för att shoppa kläder, bör man betänka att provrumssituationen inte direkt är något lyckopiller. Särskilt olämpligt är det att prova gammelrosa något genomskinliga något för små toppar.

Oink oink!

Jag är där men jag är inte där

I min egen bubbla går jag

Likgiltig och trött

Och väntar.

Jag tycker att det enda folk pratar om nuförtiden är renovering av sina lägenheter/villor/landställen.

Är det det enda som är intressant?

Varför denna superfixering?

Är det TV:s fel?

Inget duger.
Allt ska göras om och bli stilrent, smakfullt, personligt och modernt.

Eller har det alltid varit så här, bara det att jag blivit medelålders och träffar andra medelålders människor som redan gjort allt man ska göra och bara har detta kvar (och dessutom har råd!)? Det verkar dessutom ofta bli evighetsprojekt, det är ju alltid något mer som "behöver" göras.

Ja, jag är likadan själv, jag tjatar om allt jag ska göra med min lägenhet för att kunna sälja den, och jag funderar på hur min drömbostad ska se ut.

Behöver jag nämna att den ska vara stilren, smakfull, personlig och modern?